Den lilla familjen

Back in the cave. 

 

Yes. Under en tid nu så har jag känt andedräkten på monstret igen. Då och då har han poppat upp som gubben ur lådan. Jag har känt att det går utför och att han tar över mer och mer. 

Jag har inte blundat, utan försökt att ta tillvara på känslan. Jag har försökt att erkänna för mig själv att nu är det så här. Nu är han här igen. 

Fuck you! 

 

 

Sömnen har blivit dålig. Värken i kroppen har kommit tillbaka. Jag tröstäter. Minnet sinar. Jag drar mig inom mitt skal och önskar att social fobi bara var ett ord och inte fakta. 

Alla 'måsten' är så stora så det känns som att bestiga berg. Och det kan vara allt ifrån att dammsuga och ta en promenad med hunden. 

Så, 'here i am, will you send me an angel'! 

 

Tillbaka till verkligheten.
Verkligheten med monster i ryggsäcken. Monster som inte alls lyssnar på mig utan skapar jobbiga intryck och känslor. 

Fuck you! 

 

 

Jag har inga reserver. Det är därför det alltid blir som det blir. 

Vanliga 'dödliga' människor har reserver att ta av när stress av olika slag bemöter en. Kroppen klarar av det. 

Men mina reserver har tagit slut och är svårt att bygga upp igen. 

Min kropp och min hjärna fungerar inte som den ska. 

Hjärntrött. 

Utbränd. 

Utmattad.

 

Ligger jävligt lågt under granen. 

 

Och på allt detta så kommer ångesten. 
Ångest för allt man ska företa sig. Ångest för alla man ska träffa. 

En ångest som skapar minnesförlust och illamående. 

Och när det kommer så får man mer ångest, och sedan är man tillbaka i karusellen. 

 

 

 

 

 

 

 

.