Den lilla familjen

Idag har jag en sån dag. 
En dag då monstret redan sitter vid sängkanten när jag vaknar. 
Det sitter där och stirrar på mig och jag känner direkt av dess olustga kraft. Det suger tag i mig och jag är gråtfärdig innan jag ens hunnit stiga upp ur sängen. 
Ångestmonstret. 

Det får mig att inte orka leva. 
Ännu en dag med ångest och olust. Ännu en dag att kämpa igenom. 

Jag vet det mesta om hur man ska 'mota olle i grind'. Eller bemöta 'olle' på rätt sätt. 
Jag har gått många kurser och pratat med många utbildade om detta. 
Jag har tänkt goda tankar, jag har slagits med näbbar och klor, jag har välkomnat, men ändå så kommer ångestmonstret precis när 'det' vill. 

Detta eviga utbrända och ångestfyllda. 

När ska det ta slut? När kan jag börja leva som en 'normal' människa igen?  

 

Utbränd, vidbränd, skitbränd.