Den lilla familjen

Min dotter är en rejäl djurvän. Och då menar jag inte bara djurvän utan DJURVÄN. Djurvän av rang. 
Hon har haft funderingar på att bli vegetarian eller rent utav vegan, men jag har lyckats att förhandla med henne. Jag vill att hon äter kött så hon får i sig proteiner och andra viktiga näringsämnen. 

Dessutom så tycker jag att vi är födda till att äta kött annars hade vi gått och ätit gräs hela dagarna. 

Däremot så har vi pratat om halalslaktat kött - vilket är förbjudet i Sverige, om man inte bedövar djuret före. 
Men det är ändå ett kött vi avstår att äta. 
Det bästa är väl att handla kött från en svensk, ekologisk och djurvänlig bondgård i närheten där vi bor (där hänger inte mamma Lenas plånbok med riktigt än). 

Dotter har även svårt att se på tv där djur lider. Minns att hon storgrät till filmen Pongo och de 101 dalmatinerna. 
Och det tåras i hennes ögon vad det än handlar om. 

Hon blir ledsen när hon ser människor som inte är lugna och snälla mot djur. 
Gå-påiga ungar som tvingar sig på djur är det värsta hon vet. 

- De är djurplågare! säger hon. 

 

Om hon fick så skulle vi ha hela huset fullt av djur. Och hon drömmer om att vi flyttar ut på landet, till typ en bondgård, så hon kan få plats med alla djur hon vill ta hand om. 

 

Hon behandlar till och med alla gosedjur med respekt. (Herregud!! suckar mamma Lena). 

 

Men jag är stolt. Jag är glad att min dotter ser och kan respektera djur, för jag anser att man då blir en 'bättre' människa. För någonstans här så växer empatin. Och empati är en god egenskap. 

 

Här kommer djur som finns i hennes liv och som hon skulle kunna göra allt för. 

 

Hubbe - vår kära hund.

Hannah - vår underbara katt.

Tofflan - vår söta guldhamster

Elsa - vår älskade dagmattehund (min systers hund).