Den lilla familjen

Åkte till lasarettet ensam idag, utan dotter. Jag skulle träffa hennes kurator och prata lite. 

Jag gick in via stora entrén, hejjade på några 'arbetare', gick vidare till lekterapin för att ändra en tid som dotter har hos Åsa (medicinskolan), vi pratade på om ditt och datt, ändrade tid osv. Sen upp på barnmottagningen för att anmäla mig, och där var en sköterska som känner mig och Alma, så jag behövde inte ens säga vad jag hette eller vad jag skulle, hon bockade av mig och vi pratade lite om ditt och datt. 
Väl uppe på avdelningen där kurator sitter så går jag förbi barndagsjukvården, där hejjade alla sköterskor så glatt. 
Så när jag väl sätter mig ner i väntrummet så slår det mig att jag lika gärna kunde ha varit någon som arbetade där. Det kändes så. Jag kände så många, många kände mig. De vet vad jag heter osv.. 

 

Men det är ju inte min arbetsplats. Det råkar ju bara vara så att min dotter har en kronisk sjukdom. 
Ja, jag kan lasarettet rätt bra numera. Jag kanske ska söka jobb där? 

 

Med Kärlek. <3 

 

 

 

.