Den lilla familjen

Idag drog Hubbe efter en hare igen på morgonpromenaden. Långt. Så långt så att jag inte såg honom. Och han kom inte tillbaka när jag ropade. 

Vi brukar hålla till i 'lillskogen' och den är ju inte så stor, och jag hoppas och tror att han håller sig där. För det brukar ju hararna göra. 

Jag gick och ropade en stund, men icke, ingen Hubbe. 

På något sätt, så kände jag mig inte orolig. Det enda jag tyckte var jobbigt var om han skulle möta någon människa med typ hund. 

- Hubbeeeee!!! Hit! 

Inte en Hubbe så långt ögat nådde. Jag gick ut ur lillskogen och in på nästa stig. Ropade. 

Jag gick in i mittet på skogen och tittade omkring. Just nu är det ju rätt lätt att se långt, eftersom skogen inte har blivit grön och skön än. 
- Hubbeeeeeeee! Hiiiit! 

Nej, ingen hund. Och nu började jag fingra på mobilen för att ringa dotter med bästis, så de kom ut och hjälpte mig att leta. 
Där! Där borta tyckte jag att jag skymtade Hubbe. 
- Hubbe, bebben! Hit! 
Nej, han försvann igen. 
Fan! Hundracka!! (när oron kommer, så kommer även lite ilska). 

Jag gick åt det hållet jag såg honom och ropade och ropade.
Till sist så kom han från ett annat håll och kom emot mig, men hade stoppats av ett träd/trädgrenar som fallit till marken. Där stod han så fint och viftade på svansen. 

- Din lilla luring! Du får inte springa iväg så där, matte blir orolig! säger jag samtidigt som jag ger honom lite godis och sätter på kopplet. 
Nu blir det koppeltvång ett tag tills jag känner mig säker igen. 
Fast någonstans inom mig så är jag inte orolig. Det känns som att han håller sig i 'lillskogen' och att det egentligen bara är att sitta där på en sten, ropa ibland, och vänta in honom. 
Dessutom så tror jag att han hittar hem. 

Byracka och underbara hund!