Den lilla familjen

Time to update. 

 

Jag är inte riktigt mig själv. Jag har hamnat i någon slags disträ-dvala och det är svårt att göra två saker samtidigt. Som typ tugga tuggummi och gå samtidigt. 

Detta beror på att NU är det dags. Dags att göra en bland den största förändringen i mitt liv. 

Imorgon åker jag till Sophiahemmets sjukhus - Bariatric Center för inskrivning inför en gastric bypass-operation. 

Och larviga jag är mer nervös för att ta mig dit, buss eller tåg + taxi, än att operera mig. Suck. 

Hade gärna sett en god vän skjutsa mig och hållt mig i handen inför detta möte, men tyvärr så är de enda goda vännerna med bil och körkort upptagna. 
MEN en annan liten/stor god vän kommer att följa med mig som stöd och det är min kära dotter. 

När Sophiahemmet ringde för någon dag sedan, så blev jag bara sittandes och stirrandes i väggen. Jag kunde inte ta mig för något och då och då så började jag att gråta. Och då blev jag ledsen för att jag reagerade så, och började tänka på att jag kanske inte kan göra den här operationen för att jag reagerar så. ?  Men det är nog en helt normal reaktion inför vad som komma skall. 

 

Fast operationen blir ju inte imorgon, utan nu ska jag skrivas in, träffa kirurg och dietist och boka in ett möte för operationen. Så i princip så kan den bli innan månaden Juni är slut. Me like! 

Jag är taggad. Jag är beredd. Äntligen! 

 

 

Något annat jag har gått igenom är osämja med en väninna som uppträdde sig illa emot mig. Alkohol fanns med i bilden. 
Jag klippte direkt och trodde det skulle vara så. 

Men hon har vid flertal tillfällen bett om ursäkt och berättat att hon saknar mig och att jag betyder mycket för henne. 
I början var jag förbannat och besviken, men efter som tiden gick lite och jag fick smälta alltihop så upptäckte jag att jag saknade henne. Jag saknade henne massor. 
Och när jag fick det här samtalet ifrån Sophiahemmet och att jag skulle dit, så var hon den första jag tänkte på och ville ringa och berätta. 
Jag tog fram mig själv som en 95-åring (håller min psykolog och jobbar med mig) och frågade, vad vill jag blicka tillbaka och tänka på när jag sitter där och tittar på mitt liv. 
Och jag kom fram till att jag skulle godta min väninnas djupa ånger och ta tillbaka min goda vän. 
Jag saknade ju henne. Jag saknade att få sitta och prata med henne. Att kunna ringa och berätta något roligt eller tråkigt. Att bara vara med henne. 

Så nu har hon varit här och vi har pratat om det som hände och kan nu lägga det åt sidan och gå vidare. 

Jag känner mig glad och stolt att jag nu kan blicka tillbaka när jag är 95 och se att jag förlät och fick tillbaka min goda väninna. 
Slutet gott, allting gott.