Den lilla familjen

Idag har jag startat något igen. På gott och ont. 
Har jag orken? 

Har jag lusten? 

Har jag tiden? 
Har min dotter orken? 

 

Jag skrev att jag skulle ha ett skolmöte om min dotters situation i skolan. 5:e i ordningen sedan klass 3. 

Hon har stor frånvaro pga sin sjukdom och det påverkar henne kunskapsmässigt. Hon sackar efter och missar mycket i undervisningen. 
Skollagen Kapitel 3 - Särskilt behov av stöd

Här tycks det återigen vara lönlöst att få hjälp. Vi har inte tid, vi har inga pengar, kommun vill inte ge oss pengar, vi har inga resurser osv osv. 
Igår ifrågasatte till och med rektorn (som egentligen inte är rektor numera) att landstinget borde hjälpa till mer med resurser. 

Så efter alla möten genom min dotters skolgång, så var ju dettta ännu ett skit-möte. 
När jag gick därifrån, så infann sig känslan om att vi kanske borde byta skola (igen). Vad har dotter här att göra om de inte finns resurser, pengar och empati? Och så ska hon vara i detta ända upp till 9:an. För att sedan gå om skolan ett år + kanske ett år till (vilket är det enda de föreslår).
När de tankarna infanns sig så kände jag för att skriva ett mejl till min dotters lärare om hur ledsen, arg, besviken och förtvivlad jag är över att de inte kan på något sätt hjälpa min dotter. Och när jag skriver detta, så kommer jag på att jag skickar kopior på mejlet till alla som var med på mötet. 

 

Idag ringde min dotters lärare. Vi pratade en stund, och hon skyllde ifrån sig. Hon gör alt hon kan. Hon vill se att dotter får det bästa. Hon framför allt till rektor etc, men hon kan inte göra mer. Hon vill gärna se att dotter får all hjälp. 
Och så skyller ALLA på att det inte finns pengar. 
Vad ska jag svara på det? 
Det finns inga pengar till att hjälpa min dotter. 
Vem ska då hjälpa min dotter? 
Ska jag bara sitta snällt ner och se på hur min dotter kommer mer och mer efter i skolan och inte lyckas pga sin sjukdom? 

Nej! Det spelar ingen roll hur trött och sliten jag är, hur utbränd jag är, hur mycket jag gråter, jag som mamma kan aldrig ge upp min dotter. 

 

Så nu är bollen i rullning. Igen. 
Nu börjar Mamma Lena läsa lite lagar igen. Höra mig för om andra skolor. Skriva brev. Ta fram gamla papper. 
Kolla upp telefonnummer till VLT (den lokala morgontidningen) osv. 
Hur ska det sluta den här gången? 

 

Egentligen så vet jag ingenting. Det enda jag kommer vara är ärlig och ifrågasätta allt som sägs. 
Varför? Varför vill inte NI hjälpa min dotter? 

Det tråkiga är att när jag väl skrev det där brevet (vilket var som ett startskott, en vägran att vara med om detta igen), så har jag gråtit. Gråtit. Gråtit. 
Fan! Jag vill ju inte gråta. Jag vill ju bli proffs på detta nu!! 

Så, hur framtiden ser ut just nu, vet jag inte. Nu tar vi en dag i taget. Kanske dotter kommer att börja i en annan skola till hösten? Ingen vet. Tiden får utvisa. 

 

Med Kärlek. <3

 

 

.