Den lilla familjen

Från och med igår, Onsdag, Torsdag och Fredag, så går dotter till lasarettet/barnkliniken för att skola sig. De vill ha henne där i tre dagar för att titta på hur mycket hon orkar och var hon ligger i kunskap. Till hennes tjänst är sjukhusskolans lärare, lekterapeuten, sjukgymnasten och psykologen. 

Detta är toppen! 

Jag är så jädrans glad att någon tar tag i detta och kollar upp henne. Någonstans så måste man börja och de har börjat dragit i trådarna. 

Tack! 

 

 

 

Dessutom så har vi bestämt på senaste skolmötet (tack vare sjukhusläraren) att dotter ska gå kortare dagar i 4 veckor för att se om hon klarar av det. Bättre att hon orkar vara där två timmar per dag än inte alls. Hon börjar kl. 9:50 och slutar vid 12:00 efter lunch. 
På så sätt så orkar hon vara där varje dag och kan få uppdatering om vad som händer. Träffa sina klasskompisar. Vara i det sociala. 

Tack! 

 

Jag tycker att det har fungerat jättebra med dessa korta dagar och tänker föreslå att hon efter dessa 4 veckor ska få börja kl. 9:50 eftersom det verkar fungera. Då får dotter vakna upp i lugn och ro, värk och stelhet kan försvinna lite och hon orkar med den fortsatta dagen. 

 

Någon laptop fick hon inte som hjälpmedel av skolan. Men hon fick låna en som hon BARA ska ha i skolan (får inte ta hem). 
Fuck you! säger jag tyst för mig själv och känner ilska och jävelskapen krypa upp ur vråna. 

Hur svårt ska det vara!? Alla elever får en Macbook när de börjar 6:an.

Ska det då vara så svårt att ge dotter en redan nu!? 

 

 

De är illvilliga. De tycker inte att det skulle gagna dotter. Medans jag åter och åter förklarar att det skulle bli ett bra verktyg. Hon skulle kunna skypa med klassen/läraren, vara med ibland på lektioner via datorn. 
Det börjar skrivas en hel del nu, och datorn skulle hjälpa dotter att kunna skriva fortare och inte få värk. 
Dessutom så kan hon ta hem datorn och arbeta hemma. Är hon sjuk så kan hon själv hålla en mejl-kontakt med hennes lärare om vad som ska göras. Vi kan få till en bra almanacka som hon kan ha i datorn om alla tider som är viktiga att komma ihåg, både när det gäller skola och lasarett. 

Fuck you! 

Grejen med det här (och det är synd) är att jag blir arg och börjar motarbeta dem istället för att vara ödmjuk och försöka ge dem all hjälp jag kan. 

 

 

För någon vecka sedan så skulle skolan ha en skridskodag på Rocklunda. 
Och de som inte hade skridskor skulle få gå spåret i skogen på 2,5 km. 

Dotter äger inga skridskor och kan ej heller åka på sådana. Och vid det tillfället så skulle hon inte ens orka gå så långt. 
Jag påtalade både till lärare, skolsköterska, sjukhuslärare och min psykolog att den här gången tänkte jag släppa på kontrollen och inte bry mig (ser inte, hör inte), och låta skolan ta sitt ansvar. 

Vad händer!? Jo, det slutar med att dotter med sin ledvärk får sitta i tre timmar i en kall skridsko-arena. 
Ja, fortfarande får jag vatten på min kvarn. Skolorna verkar vara värdelösa på att ha elever med särskilda behov. 

 

 

Hm, nu blev jag förbannad igen. 
Jag ska inte bli arg, säger min psykolog. Det är inte bra för mig. Och det är bara jag och dotter som får lida, med min ilska. 

 

Nåja, Tack vare underbar personal på barnkliniken/dotters team, så har det börjat dragits i trådar. 
Jag är glad och tacksam över det. 

 

Jag ska fortsätta att träna på att inte bli arg på 'skolan'. Så det går bli ett gäng barkbåtar (se tidigare inlägg) för att skicka iväg lite tankar, så att det släpper. 

 

Vaya con dios!

 

 

Med kärlek. <3

 

 

 

.