Den lilla familjen

Måndagsångesten sitter gjuten i ryggraden och strålar ut som stress. 

Dotter har ju varit hemma en vecka för värk i nacke och huvud och nu ska hon prova att gå till skolan. Hon har fortfarande värk, så hon är nervös och ledsen. 
När hon haltar iväg med ömma och stela fötter/ben och värkande nacke så skär det i mammahjärtat. Jag hade gärna låtit henne fått sova vidare, men plikten kallar. Dumma plikt! Dumma sjukdom! 

 

Och eftersom min dotter blir ivägskickad med värk och stelhet så får mamma Lena dåligt samvete och blir orolig som sedan gynnar ut i ångest. Jag hatar detta! Detta har varit ett enda stort problem sedan hon började skolan. 

Att få iväg henne till skolan trots att hon inte mår något bra. Visst, litegrann kan man väl stå ut med, men att ständigt ha värk och försöka koncentrera sig en hel dag med att lära sig nya saker, det är jobbigt. 

 

Jag försöker verkligen att peppa min dotter. Jag vill att hon ska orka/klara av att gå till skolan. Jag vill att hon ska ha roligt och få många goda vänner. 
Men som sagt, det är svårt när jag ser hur hon lider. 

 

MEN, något som är bra är ju naturligtvis att jag har blivit sjukpensionär, för då har jag all tid att ge min dotter när hon ska iväg till skolan. Eller all tid i hennes sjukdom. All tid i hennes liv. 

Vi har begärt att få träffa kurator igen för dotter växer och behöver annat stöd, från någon annan (så det inte bara är mamma Lena) att prata av sig med. Många gånger när vi pratar om hennes sjukdom, så säger hon att kommer hon att ha reumatism hela livet, så vill hon inte leva längre. 
Huuu.... Usch vilka tankar! Jag vill ju att mn dotter ska vara glad!

 

Nåväl, Idag är det Måndag och jag har dejat med min underbara Erik på Psyk. 
Där får jag prata av mig. Där blir jag hörd. Där får jag respons. Där får jag andra synvinklar. osv....

 

Nu hänger ögonlocken och jag behöver en timmes vila så här på förmiddagen. 
Ta hand om Er, ta hand om andra. Visa att du älskar dem du älskar. :)

Med Kärlek. <3