Dåtid var bättre
Fredag och vackert väder. Underbart!
Men ändå kan jag känna en viss ångest över att jag vill hitta på något, men inte orkar/klarar av.
Allt känns så omständigt när det är utbränt.
Höra av sig till någon eller vice versa, så krävs det en viss planering, en förberedelse.
En utbränd och ångestfylld människa hoppar inte ut i livet, bara så där. Impulsivitet är en egenskap som inte finns. Vara förberedd, är en ganska bra beskrivning.
Det är då jag känner mig ensam.
Ja, här sitter jag och rullar tummarna och vågar inget annat. Eller orkar inget annat.
När man har haft något länge, så börjar man förlika sig med att det är som det är. Acceptera situationen.
Det gör inte jag. Gud vad jag hatar att vara så här!
Kom tillbaka, gamla Lena! Kom tillbaka hon som var förut!
Kanske inte direkt 'den gamla' Lena som var frisk, men det var ett tag sedan detta togs.
Jag skulle behöva göra så mycket, men kommer inte till skott. Det finns inget engagemang i mig. Fan!
Dagarna går och jag känner att jag förlorar år efter år. År som jag lever i. Nu finns jag bara och kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan och kämpa för min dotters bästa i hennes liv.
Huu, det var inte meningen att det skulle bli så här ledsamt.
Huu, det var inte meningen att det skulle bli så här ledsamt.
Men jag har det bra ändå, för jag har världens bästa dotter! En gåva från stjärnorna! Fick jag höra av en gammal spåtant säga till mig när jag var ung.
Du kommer endast att få 1 barn, en dotter och det barnet är en gåva från Stjärnorna.
Och det är hon verkligen. Den största gåvan man kan få.
Hittade ett sött foto taget av en gammal dåligt mobil-kamera.
Så allt till trots, så är jag jävligt glad att det är vackert väder ute! Det här har jag längtat efter.
Med kärlek. <3
.
