Dotter på koloni.
Det känns jättekonstigt.
Jag försöker att tänka på det positiva sättet, och det går rätt bra.
Men det känns jättekonstigt. Och lite ledsamt.
Min dotter åkte iväg imorse på koloni och tänker vara borta i 12 dagar.
12 dagar!!!
Det har aldrig hänt förut. Hon har varit borta max 3 dagar (och då har jag ändå haft telefonkontakt).
Till och med Hannah Montana (katten) beter sig lite underligt.
Jag hoppas och önskar av hela mitt jag att dotter får en superhärlig upplevelse.
Att hon träffar nya goda vänner som berikar hennes liv.
På Torsdag morgon ska jag ringa dit och prata med henne. Det har vi bestämt. Och jag hoppas hon säger att hon har så kul så att hon inte vill komma hem. För säger hon tvärt om blir det jobbigt.
Och jag hoppas att hon får vara pigg, frisk och utan värk, så att hon kan känna sig som andra barn.
Jag håller alla tummar jag har (snabbt räknat; två).
Så nu går Mamma Lena här och vankar. Vet inte vad jag ska hitta på.
Rulla tummarna och klättra på väggarna - bra med motion!
Kom på att hönsmammor oroar sig rätt mycket i onödan - så jag bestämmer här och nu att hon har det bra och hur kul som helst!
Tjong!
Minns inte när det här är taget. Men det var nog för typ 3 år sedan.
Hon är duktig att klättra i dörröppningar trots sin reumatism.
.
